Man kan därför se Sahlin och Axén Olin som representanter för en avvikande elit, som inte begriper att deras välbetalda långledigheter uppfattas som stötande, inte bara av dem som slitit hårt i sämre avlönade yrken.
Eller också skulle man faktiskt kunna se dem som ovanligt ärliga och rentav folkliga företrädare för ett utbrett, men undertryckt ideal. För hur många skulle vilja ha ett nio-till-fem-jobb, fem dagar i veckan (inklusive den obetalda övertid som få kommer undan) om de exempelvis hade Sahlins ekonomiska förutsättningar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar